Bessile

En dag, ett liv, varje dag händer en olycka, som kostar liv. Mer eller mindre onödigt, oftast. Det skulle kunna gå att förhindra?

-          Jag vill stanna kvar...” Mumlade Olivia och gav Zacke en snabb kyss på munnen. Ute var det mörkt och kylan trängde sig in genom Olivias tunna kläder.

-          Vi ses ju imorgon, i alla fall?” Olivia nickade och drog jackan tätare omkring sig, för at vända sig om och börja gå hemåt.

Olivia bodde i Stockholms innerstad, var en helt vanlig femton årig flicka. Hon såg bakåt och betraktade sin pojkvän som stod i dörren och såg efter henne. Efter en mysig kväll med varandra hade Olivia glömt bort tiden och var redan försenad. Olivia suckade och fortsatte gå. Zacke och Olivia hade inte varit tillsammans i mer än en månad, men ändå kunde Olivia inte komma på något annat hon föredrog än Zacke. Zacke var hennes allt.

Hon stannade till då vägen delade sig, kunde inte välja vilket håll hon skulle ta. Den snabbaste vägen var genom parken. En obelyst, tom park. Det var en stor genväg, tog hon den skulle hon utan tvekan hinna hem bara några minuter försent. Annars skulle hon vara tvungen att ta den långa vägen genom stan och vara sen... Betydligt sen.

Valet var enkelt, skulle hon vara hemma i tid, måste hon ta vägen genom parken.

Självklart hade hon hört alla historier om parkmord och olyckor. Och hur många gånger hade inte hennes föräldrar suttit och pratat om alla rykten som saker som hänt i parken. Olivia flinade för sig själv, hon skulle visa dem att inget kunde hända.

När hon började gå igen, in i parken, kände hon hur rädslan började komma krypande. Hon skyndade sig på stegen, försökte övertala sig själv att det inte var så farligt, trots allt. Hon vägrade medge att hon var väldigt osäkre nu, kanske var det en fel väg. När hon gått halva vägen kände hon hur hon fylldes av triumf, trots hade hon en känsla om att hon var betraktad. Passerade en gatlyckta där hon passade på att stå sig om, innan hon snabbade på stegen ytterligare. Det tog inte lång tid förens hon var ute ur parken. Oron försvann och ett lättat, lyckligt leende. Hon burjade snabbt gå vidare då hon upptäckte att hon tappat en av de två vantarna som låg i hennes ficka. Med en suck stannade hon, utan att riktigt kunna bestämma sig. Hon ville absolut inte gå tillbaka, eftersom hon skulle både komma försent och hon hade ingen lusta att ge sig tillbaka till parken. Problemet var att det var hennes mors vantar, och hon skulle bli mindre glad om hon tappat dem, eftersom hon troligtvis aldrig skulle få se dem då. Med en djup suck vände hon sig om och sprang in i marken, stannade vid den enda lycktstolpen och såg sig om. Fick syn på vanten en bit bort och log lättat, snabbt, och reste sig upp och plockade upp den, för att sedan börja gå igen. Det hade mörknat ännu mer, men Olivia kunde ändå urskilja konturerna runt träden. Fotsteg och flämtande, ryckiga andetag fick henne att sno runt. Hon fick syn på en vinglande gestalt en bit bort. Han ropade något otydlig och Olivia tog ett bakåt. Gestalten kom närmare, mot Olivia. Med ett skrik började hon springa, men kände hur hon snubblade till och tappade balansen. Hade hon inbillat sig allt? Hon rös olustigt och tvekade, lät blicken återigen glida över det mörka landskapet. Sakta började hon gå igen. Känslan av iakttagelse satt kvar, permanent. Fotsteg igen. Var det en inbillning? En hand om hennes hår övertygade henne om att det inte var en inbillning. Rädslan växte inom henne, hindrade henne från att röra sig.

-          Stilla nu, flicka lilla…” Rösten var skrovlig, stank alkohol på långa vägar. Den tillhörde en man, antagligen en aning yngre än hennes pappa.

-          Duktig flicka, ett hånfullt  skratt ekade i Olivias öron, innan hon ände ett vasst föremål som pressades mot strupen.

-          Nu gör du som jag säger…

Den 23 Juli 2009 hittades Olivia Rosgren mördad i en park. Innan hon blev mördad hade hon också blivit grovt misshandlad och våldtagen. Spår av gärningsmannen återfanns aldrig, och olyckan förblev ett mysterium.